Ja, då har vi åkt sextio mil igen...

Japp, åkte till Småland i torsdags middag, hade läkartid på fredag morgon.
Är ju lite krångligt eftersom jag har adressen i Småland men så gott som bott i Västmanland i åtta måmader nu. Och mitt i all röra med foten blir det invecklat att byta läkare och andra kontakter gällande sjukskrivningar mm.
Och Stefan och jag har ju inte haft det så himla lätt heller, därför har det blitt så här.
Men nu kan jag känna mig arg på mig själv att jag accepterat den här situationen SÅÅÅ länge.
Har kommit till en punkt i detta drama där det bara måste ske en förändring på ena eller andra sättet.
Orkar inte gå och känna mig vilse i ett stort tilltrasslat nystan mer, ska fan inte behöva vara så.
Men igår så åkte vi hem till västmanland.... med full packad bil igen, är ju inte första gången direkt.
Kan ju inte vara borta så länge, har ju min häst kvar här och henne vill jag inte sitta och köra själv trettio mil. Köra transport gör mig inget... men om det mot förmodan skulle hända nåt. jag menar tänkt tex om bilen skulle stanna eller nåt sånt, då kan det ju vara bra att vara två.
Men den hjälpen jag behöver för att kunna ha ett liv i Småland finns inte.
Och mina föräldrar vill jag inte dra in i detta mer, dom har ställt upp så himla mycket och detta är ju inte deras fel att vi har strulat till det så här. Så tänker inte begära att dom ska hjälpa Stefan och mig reparera vårt förhållande.
Jag vet det är helt sjukt, näst intill patetiskt.... vårt förhållande faller på att min häst är här och att Stefan lovat hjälpa mig över femton ggr, fast han aldrig gör det.
Ska jag behöva fråga andra om dom kan hjälpa mig utifall att Stefan skiter i det som vanligt...
Eh kan ni boka in lördag för att köra min häst, Stefan har sagt han ska komma men utifall att liksom. nej så tycker inte jag man gör mot nån.
Lovar saker man aldrig planerat att slutföra.....
Så den nivån ligger det på nu. folk svälter och dör i världen och detta ser vi som ett världsligt problem, som egentligen kan lösas på en dag.... Men jag kan inte själv och jag tycker vi är två om det och som orsakat att hon behöver flyttas igen, visst är det ledsamt.

Min fot, hmm. Jag väntar på en remiss till ortoped och röntgen nu iaf. Den blir bara sämre. Knastrar i leden på morgonen när jag ska röra den, och köra bil trettio mil börjar bli tungt. Efter femton mil så börjar den säga ifrån. det känns som riktig migrän värk fast i foten.
Hela kvällarna består av molande värk. Men äter recept belagda tabletter nu som tagit bort udden av det iaf.
Så nu är det bara att vänta och se då.

Så mitt liv fortsätter i pessimismens tecken. he he.
men känner mig rätt god till mods trots allt, allt brukar lösa sig i slutändan. Och jag har ju min lilla Noel som alltid förgyller tillvaron.
Och inte att förglömma, mina underbara vänner och familj.

All eld slocknar, om man inte håller den vid liv.
Källa: Okänd