ledsen, ja!

Sårad, absolut.
skriver inte bara om vad jag känner utan vad jag tror nån annan också känner. handlar ju inte om en utan TVÅ!
Vad har vi gjort,känner mig nästa helt tom.. vad hände. Är så jävla förtvivlad och ledsen. inte mest för att det förmodligen är över nu, utan det som gör mest ont är nog på sättet vi sårat varandra och alla hemska ord som vi sagt. Ville verklige inte såra dig. Allt handlar om nån dum jävla stolthet som jag tror vi alla bär på. Och som löses ut som en försvarsmekanism och tar över våra hjärnor och rationella tänkande.

Man måste på nåt skruvat jäkla sätt genomskåda den dumma stolthetens grepp om alla känslor, och lära sig att strunta i den och först då kanske man kommer att nå fram till varandra och förmodligen mycket snabbare. Stoltheten är bara ett barnsligt hinder som slösar bort all den fina tid tillsammans. Den typ av stolthet jag här pratar om är helt enkelt onödig.
Och jag önskade att jag vore botat och vaccinerad mot den.
Man ska inte behöva försvara vad man känner tycker och tänker. Alla har väl rätt till sin egen åsikt... men varför är det så svårt att leva efter det, varför ska man vara på varandra som hökar så fort den råkar kliva lite snett.... fy vad elak man är.

vad är syftet med att bara hålla på så som vi faktiskt gjort, och var det värt det?
Det har bidragit till stora sår, tårar, besvikelse, bitterhet och sist men inte minst så har vi tappat bort det som en gång var det allra viktigaste.... vår kärlek samt förmågan att visa den.
förlåt mig snälla du?
Jag känner mig som en soldat som försvarat mitt läger och på kuppen råkat skjuta en helt oskyldig. (vår relation) Och i slut ändan var lägret som jag försvarade nåt jag skulle glömma imorrn, medans den jag sköt sitter etsat i mitt minne för alltid.
Man är ju alltid två för att tryta men jag har nog svårt att leva med mitt samvete efter allt elakt vi gjort varandra. Och de eleka ord som jag sagt. och allt hemskt jag bidragit till.

Fick ett sms en gång och det stog typ; jag är inte så här egentligen, bara när jag är rädd!
Och det är ju så sant, när vi är rädda kan vi nog använda oss av dom mest drastiska taktiker, och det resulterar oftast i myket svåra efterskalv.
Vet inte vad jag ska säga mer än att jag önskar jag handlat annorlunda, och jag önskar att du förstod hur speciell du är för mig.
Hörde en låt med lisa Ekdahl igår, och tårarna började rinna på en gång. Så här kommer texten.


Lisa Ekdahl - Dom Band Som Binder Mig

Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp

Det blir aldrig bättre
Vi kommer aldrig närmre
Vi är aldrig starkare
Än vår svagaste punkt
Kedjan är svag
Då länkarna felar
Och bojan runt foten väger tungt
Jag vill aldrig va något tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp

Jag vill inte snärja dig, binda dig
Även om du säjer att jag får
Nej jag vill bara kyssa dig på munnen
Och säja tack för allt innan jag går

Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp
Det blir aldrig bättre Jag vill alltid närmre
Längtans trådar snärjer oss som vill mer
Bunden till händer fötterna bundna
Tyngda faller vi ner

Och jag vill aldrig va nåt tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp

Jag kan inte stanna du måste förstå
Kyssar och tack men nu måste jag gå
För jag vill inte vara din fångvaktarinna
Kyssar och tack,
det är hög tid för mig att försvinna
För dom band som band mig här,
har jag långsamt löst upp


Jag tror nog glöden slocknat, men ännu är det inte över, för inatt vill jag bara drömma om alla våra underbara stunder som vi faktiskt haft tillsammans Du och Jag. Tack!

Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta.
Famna mig varligt en liten stund.
Gråt ett grand - för så trista fakta.
Se mig med ömhet sova en blund.
Gå ej från mig. - Du vill ju stanna,
stanna tills själv jag måste gå.
Lägg din älskade hand på min panna.
Än en liten stund är vi två.

Harriet Löwenhjelm, (1887-1918)