Ja hon är vaken igen, var faktiskt duktig ikväll och la mig i sängen vid åtta kollade idol, riktigt roligt ibland faktiskt =)
Men har så jädrans mycket att tänka på nu vad gäller allt, men jag tror nog att det bara finns en väg att gå snart.
Vi båda mår inge bra och vi är tydligen helt ofömögna att hjälpa och stötta varandra, vad finns det att göra.
Känner mig känslomässigt uttömd, Skulle bara vilja veta vad Stefan vill.... ibland känns det som att han är rädd för att fortsätta i det här förhållandet pga både det ena och andra, och då känner jag mig så otrygg och oönskad att jag inte vet vad jag ska göra.
Finns så mycket tankar kring detta, jag vet att jag älskar honom iaf men det kanske inte räcker.
Åker jag härifrån nu så kommer jag aldrig bo här igen, det är väl det enda jag kan känna mig riktigt säker på.
Herregud Noel måste ju ha ett tryggt och stabilt hem och inte leva som nån zigenare och flacka fram och tillbaka.
Önskar bara att sånt som sägs ibland också inträffade, känner mig liksom sviken på nåt sätt. tror liksom inte på saker som lovas. är så himla van att det inte blir så för det finns alltid nåt som är viktigare =(
Men måste säga att jag kämpar på bra med fossingen iaf, trots att den gör jävligt ont!!
Försöker gå så mycket jag kan, för att leva med den som den är nu vet jag inte om jag orkar med... halta Lotta. he he
Nåt jag saknar är ju självklart min häst. men små saker som att bara gå ut i skogen en sväng eller att kunna gå normalt i trappen, slippa ta kryckan så fort det är ojämt... Och jag saknar att kunna springa med Tollen typ när han ska cykla. Vet inte hur jag ska kunna lära honom det nu utan att jag kan springa med bredvid, Tråkigt!
Men vi har varit ute mycket idag, skördat hans präktiga havre och gjort kärvar som han ska ge fåglarna i vinter.
Gud vad jag älskar min lilla Tolle =)
Man får bara vad man ger, och man ger bara vad man redan fått. /Karin Boye
Men har så jädrans mycket att tänka på nu vad gäller allt, men jag tror nog att det bara finns en väg att gå snart.
Vi båda mår inge bra och vi är tydligen helt ofömögna att hjälpa och stötta varandra, vad finns det att göra.
Känner mig känslomässigt uttömd, Skulle bara vilja veta vad Stefan vill.... ibland känns det som att han är rädd för att fortsätta i det här förhållandet pga både det ena och andra, och då känner jag mig så otrygg och oönskad att jag inte vet vad jag ska göra.
Finns så mycket tankar kring detta, jag vet att jag älskar honom iaf men det kanske inte räcker.
Åker jag härifrån nu så kommer jag aldrig bo här igen, det är väl det enda jag kan känna mig riktigt säker på.
Herregud Noel måste ju ha ett tryggt och stabilt hem och inte leva som nån zigenare och flacka fram och tillbaka.
Önskar bara att sånt som sägs ibland också inträffade, känner mig liksom sviken på nåt sätt. tror liksom inte på saker som lovas. är så himla van att det inte blir så för det finns alltid nåt som är viktigare =(
Men måste säga att jag kämpar på bra med fossingen iaf, trots att den gör jävligt ont!!
Försöker gå så mycket jag kan, för att leva med den som den är nu vet jag inte om jag orkar med... halta Lotta. he he
Nåt jag saknar är ju självklart min häst. men små saker som att bara gå ut i skogen en sväng eller att kunna gå normalt i trappen, slippa ta kryckan så fort det är ojämt... Och jag saknar att kunna springa med Tollen typ när han ska cykla. Vet inte hur jag ska kunna lära honom det nu utan att jag kan springa med bredvid, Tråkigt!
Men vi har varit ute mycket idag, skördat hans präktiga havre och gjort kärvar som han ska ge fåglarna i vinter.
Gud vad jag älskar min lilla Tolle =)
Man får bara vad man ger, och man ger bara vad man redan fått. /Karin Boye
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar